Genom mitt verk vill jag hedra tidigare generationer.
Jag har en lång släkthistoria i Roslagen på min fars sida, så jag valde att tolka årets tema, Ett kartografiskt tänkande, utifrån den.
I ån står åtta svarta figurer, likt skuggor av sina liv, där den mest avlägsna släktingen är den minsta och de blir större ju närmare de kommer nutiden.
Den röda tråden – linan står för tillhörigheten och sambandet mellan oss. Som en påminnelse om de okända, och till synes obetydliga band mellan mig och förfäderna.
De vita lakanen som tvättas och hänger på tork mellan de olika gestalterna, beskriver arvet som förs över mellan förälder och barn. Hur kunskapen lever vidare inom olika områden, till exempel hushållssysslor såsom att tvätta, eller i andra yrkeskunskaper.
På åtta platser i Roslagen har detta led med 11 generationerna före mig bott. Det har varit viktigt för mig att besöka dessa orter för verket. På plats har jag fotograferat just vattendrag, men även växter och byggnader, som fanns på den tiden personen levde där. Jag har även tagit en bild på mig själv och fogat in i ett collage på varje figur.
En del idéer jag tidigare hade om min släkt stämde inte. Jag trodde att jag var ursvensk men blev varse om att släkten kom från Belgien som arbetskraftsinvandring. Jag hade hört att vi tidigare hette Gustavsson. Men det var endast en person som hette det då alla bytte efternamn efter sin far.
Vi definierar oss efter de vi känner till. På gott och ont. Men vi är ju alla oskrivna blad.
Tryck på bilden för att se den större.